Fysiopraxis del 6

Daniela knuffade Sara, som satt på golvet, åt sidan, tog tag i hennes ben och vände henne mot magen. Hon satte sig på Saras underben, vänd mot hennes fötter. Sara kunde känna att något placerades runt hennes anklar och spändes hårt. Titta fortfarande på Saras fötter gled Daniela lite längre upp tills hon satt på Saras botten. Sedan tog hon ett av läderremmarna som hon tidigare tappat på cellgolvet och knöt ihop Saras knän också. "Nästan färdig!" sa Daniela och Sara kände hur Daniela reste sig upp och fäste något på baksidan av jackan med ett annat band. Till sin samtidiga förvåning och fasa kände Sara hur hennes bundna fötter lyftes och tydligen på något sätt fastspända på baksidan av hennes jacka.

"Hört talas om en hogtie, älskling? Åh, du kan inte ens svara med gaggen! I alla fall, du vet vid det här laget! Inget mer roligt och inget mer stampande runt! Där har du! Och vilka söta små tår du har..." Det var en ganska oväntad kommentar! Trots det var det inte helt förvånande när Sara märkte att Daniela pillade med tårna.

Daniela visste tydligen vad hon gjorde för det kittlade som fan! "Hej, hihi-hahaha", ville Sara egentligen ropa, men det kom bara ett dämpat "miiiiimmpff" ut genom gaggen. "Är du kittlig, min älskling? Låt mig se!" Daniela drog sina långa naglar över Saras instängda och uppåtfixerade fötter. "Miiiiiimmmpff, Miiimmmpff! Miiiiiihimmmpff!" Under en andningspaus hörde Sara Daniela säga: "Ursäkta mig? Jag är alltid förvånad över hur effektivt det här gag-systemet är! Du vet, en smart patient som till en början var ganska skeptisk till munnen sa senare: "Det håller liksom bubblorna i champagnen!" Hur som helst, jag måste förbereda något annat nu. Spring inte ifrån mig under tiden, hehe!"

I samma ögonblick som Daniela slog igen dörren efter sig kom Sara sakta fram. Hon insåg snabbt att hon var väldigt hårt och heltäckande bunden, med armarna hårt spända runt bålen och fötterna uppdragna bakom henne.

Fortfarande liggande på mage försökte hon rulla över men fick det väldigt svårt med knäna och vrister knutna ihop. Förutom att pirra på plats var det bästa hon kunde göra att krypa lite, men bara i steg om några centimeter. Och varje gång hon försökte så gjorde sig bältet i grenen igen... Hon fick erkänna att hon ändå på något sätt blev positivt överraskad av det. Den kittlande attacken innan hade dock varit mycket mer intensiv – den var helt enkelt galen! Egentligen hade hon alltid velat bli kittlad skoningslöst och obevekligt. Trots sin mer än ovanliga situation tyckte hon lite synd om att Daniela hade gett upp så snabbt.

Efter några ögonblick, vars längd hon inte kunde ha kvantifierat, återvände hennes logiska sinne. Vilken märklig situation! Hur skulle det sluta? Eller snarare, hur skulle det fortsätta?

Tja, allt som allt tyckte hon att det var nästan intressant och fann sig själv mer nyfiken än rädd. Sara var självsäker och inte klaustrofobisk. Och någon gång skulle de aviserade två timmarna i det "individuella väntrummet" vara över. Så hon bestämde sig för att slappna av. Och faktiskt, den hårda, ständiga självkramen fick henne att känna sig konstigt säker, och den mjuka marken och den bokstavligen mjuka miljön runt henne hade en lugnande snarare än skrämmande effekt på henne. "Erkänn det!" tänkte hon för sig själv."Du sa till "läkaren" eller vad den personen nu var själv: Du känner dig alltid stressad och förhastad, och med varje steg i ditt liv planerar du nästa och de tio följande åtgärderna! Så låt dig gå och slappna av! Du behöver inte göra någonting just nu för du är inte kapabel till det ändå!" Och så somnade hon och kände sig helt trygg inom sig själv.

- Ligotör

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och missa inte ett enda avsnitt!
Nyhetsbrev registrering